söndag, november 23

Söndag.

Det är söndagförmiddag.
Jag sitter i biblioteket och bläddrar genom nummer efter nummer av tidsskriften 'Hemslöjden'. Jag är helt ledig idag, utan planer och projekt.
Efter frukost och de obligatoriska medicinerna låg hela världen öppen för mig när jag klev ut genom matsalsdörrarna, fötterna styrde genast stegen mot biblioteket. Jag visste inte att jag ville hit, jag visste inte vad jag skulle göra eller läsa, men likväl sitter jag nu här och har gjort det i någon timme.

Jag bläddrar i tidningarna och inspireras av någit från nästan varenda uppslag - det är vävning, det är träslöjd, broderier, garvning, skinnsömnad, textil sömnad, bokbinderi, återbruk, allt! Min hjärna matas med idéer, och det riktigt kliar i mina fingrar efter att få sätta igång. Men där sätter jag STOPP.
Jag har en vilodag idag. Idag ska hjärnan och tankarna få löpa fritt, jag kan teckna ner mina idéer, jag kan drömma och fantisera, men mina händer vilar.
På skolan händer det alltid något. Det känns som att vi knappt har tid att sova, äta eller annat onödigt som bara tar upp en massa tid från lektionerna. Med min väldigt låga stressnivå blir det lätt ganska jobbigt och för mycket så då behöver jag ta mig sånna här dagar där jag bara kopplar av, en dag utan krav på produktion, utan tidspress, utan den konstanta jakten på att fördjupa mig i saker och lära mig mer, mer, mer!
Idag tvingar jag inte min hjärna att följa en röd tråd, utan jag får kaosa runt bäst jag vill.
Det är skönt.

Troligen kommer det sluta med att jag har sjuttiotvå färdigskrivna blogginlägg som ligger och väntar på att publiceras i slutet av dagen, ett försök till att sammanfatta allt som hänt fram tills nu. Även om jag inte har planer på det, så känns det som en rimlig fortsättning nu när jag skrivit detta - suget efter att skriva ner och dela med mig växer sig stort.
Och det räknas väl ändå inte som att göra något?

Puss på er.
/Bäckedalstagna Trollet.

söndag, september 7

På väg!

Nu sitter jag på tåget på väg norrut.
Det bubblar i magen av lycka, för det känns som att jag är påväg hem. Jag trivs så otroligt bra på Bäckedals och i Härjedalen. Naturen är en helt annan än mot vad jag är van vid hemmifrån. Alla berg som syns åt vilket håll man än tittar, lukten av skog som alltid finns i närheten...

Missuppfatta mig inte, jag har älskat att vara hemma i Sala under helgen. Men det är med ett lätt hjärta jag ger mig iväg igen.
Inte ens den enorma saknad jag känner efter människorna (och katterna) som finns hemma kan kasta en skugga över det här.
Jag vet att för min del kommer jag att ha fullt upp med saker att göra var eviga sekund, så jag kommer att vara för upptagen för att börja sakna så där oerhört som jag kan göra ibland. Det är värre för er som är kvar hemma tror jag. Som inte får era liv uppochnervända utan fortsätter i eran vardag, men med ett litet hål i umgängeskretsen.

En timme kvar på tåget till Mora nu, och sen är det ca två timmar på inlandsbanan innan jag når Sveg. Jag har lyxen att ha otroligt underbara klasskamrater, varav Mona kommer med bil och hämtar mig och min packning vid staionen så jag slipper släpa den från Sveg och upp till skolan själv.

Jag har insett att de här timmarna på tågen är de enda timmar på väldigt, väldigt lång tid jag kommer att kunna vara helt ifred och för mig själv. Det gör mig absolut ingenting, men jag passar på att njuta av stillheten just nu.

Bilden är på Mirandas sked som blev klar och inoljad under helgen, så jag väntar på att hon ska åka förbi hos mamma, för då överlämnas den tillsammans med ett brev och två HelloKitty-plåster. :)

fredag, augusti 29

Fredagsmorgon. (Bäckedals, MNT)

Jag har andra, påbörjade inlägg som ligger och väntar på att bli färdigskrivna, men jag vill inte skjuta upp den här dagen tills efter att de är klara, för då kommer jag skjuta upp allt, hela tiden, och det är dåligt.

När jag gick och la mig igår hade jag fått ordning på kläderna, och själva möbleringen hittade sitt sätt att vara på i förrgår. Jag släckte i taket, tände ett ljus och kröp ner i sängen, med de fluffiga kuddarna, duntäcket och fårfällen. (Tack Cajsa, den fick följa med hit, det känns bra att sova på något som har en sån stark känsla av hemma.)
Det var så otroligt mysigt. Det är lätt att komma ner i varv här, det är som ett lugn som lägger sig över mig bara jag sitter still och andas ut. Allt kaos bara rinner av mig, för det finns ingen plats för sådant här.
Jag har tagit mina första steg mot mitt stora äventyr, och med varje andetag så fylls min kropp av en självsäkerhet jag inte varit med om förut.
En idé tändes i mitt huvud och under 30 ynka minuter hade jag tagit beslutet att redan nästa dag lämna det mesta jag äger, alla människor jag känner och älskar, min familj, mina katter, min sambo, allt och alla, för att sätta mig i en bil och åka 40 mil norrut och bo där i ett år.
Det är det största beslutet jag någonsin tagit och det enda beslut som jag fattat med enbart mig själv i åtanke.
Det här är mitt liv, det här är min utbildning, det här är mitt liv. Och jag är otroligt tacksam över att ha er med mig i hjärta och tankar. Tacksam över att ni förstod hur viktigt det här är för mig och inte försökte hindra mig. För då hade det gjort så mycket mer ont i min själ att åka iväg. Nu bär ni mig istället.

Mitt skrivbord, med min fantastiska utsikt, just nu när jag sitter och lyssnar på Gregorian och skriver detta.

Jag vaknade av klockan vid 0600 nu på morgonen, slog upp ögonen och förväntade mig att se Pixl ligga bredvid mig, men istället såg jag mitt lilla rum här på internatet. Man skulle kunna tro att jag skulle kastas in i en negativ känsla där och då, men istället blev jag bara lugn.
Jag njöt av värmen från sängen, fluffighetet och myset från täcket, kuddarna och fårfällen. För jag vaknade hemma, hemma på den plats jag _SKA_ vara på just nu. I belong here.
Och trot' eller ej, men jag gick upp strax därefter och tassade ner i källaren för att passa på att duscha medan de flesta andra sover. Det är lite småläskigt med källare, så jag tänkte att jag nog hellre duschar tidigt på morgonen än på kvällen, när det är mörkt och hjärnan är på helspänn efter en lång dag.
SÅ OTROLIGT SKÖNT! Jag kunde sitta i duschen med varmvattnet rinnandes över min kropp i en evighet och en till.
Jag ska göra morgonrutin av det här.

Och efter duschen hade jag en och en halv timme kvar tills frukostserveringen öppnar, så äntligen hade jag lite ledig ensamtid som jag kunde använda för att plocka ordning på skrivbordet, ta mediciner, klä på mig mina kläder (och älska känslan av att kläderna luktar eldrök - och det är helt ok!) och börja sortera ner pysselsaker i lådor, samt att jag har tid att sitta ner och skriva.
Mitt rum är SÅ OTROLIGT MYSIGT.
Storleken är liten, kanske nånstans mellan 11-15 kvm (jag har noll koll), vilket jag är väldigt glad över. Det är lagom stort för att jag ska känna att jag får plats med mina saker i och att jag fortfarande har lite rörelseutrymme, samtidigt som det är litet nog för att det ska kännas väldigt mysigt med väldigt enkla medel.
Mitt rum känns varmt, mysigt om ombonat, precis som jag vill ha det. (Bilder kommer sen, när jag fått upp allt på väggarna)
När jag steg in här med mamma och Em för första gången i Tisdags kväll kände jag på en gång att det här är MITT rum. Här är mitt hem.

Jag trivs så otroligt bra. Och om några minuter kommer Elin och så ska vi göra sällskap till frukosten.

Puss på er.  /Trollis




torsdag, augusti 28

Första skoldagen! ( Bäckedal, MNT )

Det här hade kunnat vara ett episkt inlägg om min första skoldag, om allt jag gjort, allt jag upplevt och allt jag fotat och filmat.

Men jag är för trött. För det händer saker hela tiden, så mycket att jag för allt i världen inte kan förstå att det bara gått en enda dag - och inte en vecka som det känns just nu.

Knäppt. Men jag är lycklig. Så in i helvete lycklig.

tisdag, augusti 26

Trollbo 2.5


Nu har vi kommit fram och mina saker är uppburna till mitt rum och delvis uppackat och utplacerat. Bilden är på min skrivbord så som det ser ut just nu, en mindre röra med saker som bara ställts upp - samtidigt som den är så otroligt talande för mig som person. Tavlan med texten fick jag av Ina i present förut, och jag kände att den var tvungen att följa med hit. Tack!

De första människorna jag träffade här, förutom Em, var två pojkar som hon hängde med. Dessa tre personer bar upp all min packning till mitt rum, helt underbart att det är det första som möter mig när jag kommer till ett nytt ställe ;)

Det känns rätt udda att sitta här i sängen och sakta börja inse att det här numera är det jag ska kalla för mitt hem. Hjärnan har inte helt hängt med än. Men enligt traditionen har nu även detta hem ett namn - Trollbo 2.5 såklart.
Själva rummet är lagom i storlek för mig. Ganska litet, lagom för att det ska kännas mysigt men inte för trångt. Jag har fått upp lite pynt, hittat en hängare för min sjal och känner att det här kan komma att bli riktigt najs. Dessutom har jag både täckning på mobilen och wifi'et är bra nog för att jag ska kunna arbeta med min dator.

Mamma sover här inatt, vilket känns väldigt bra. Det blir lite mindre ensamt på så vis, lite som en mjuuuk övergång till det här nya kapitlet av mitt liv. En ytterligare sak som är jäkligt praktiskt är att allt som vi kommer på att jag saknar/skulle vilja ha kan hon åka och försöka handla åt mig imorgon innan hon åker hem! Praktiskt Praktiskt!

Nu ska jag sova, det känns som att jag snart däckar - och det är frukost 07.45 så det är bara att köra hårt.
Imorgon ska jag prata med lärare och ansvariga människor (så att jag faktiskt kan fylla i "ansökan" för att gå här och delge dem informationen om mig, min operation, laktoskänsligheten, adhdn och så vidare), hålla på med eld och laga mat i kokgrop + att ta en tur runt skolan och området. (det känns som en bra idé att ha sett lite mer än trappen upp till mitt rum ;) )

Puss och godnatt på er!

MNT på Bäckedals.

Livet tog en ytterst intressant vändning igår.
Min vän Em började på en kurs på Bäckedals folkhögskola den här veckan, "Människa, Natur och Teknik".
Det är en utbildning kring människans plats i naturen, historiska hantverkstekniker och bara en jävla massa awesomeness.
Jag har drömt om den utbildningen i ungefär tio års tid, vilket gjorde att när jag igår när jag såg detta på facebook *pekar på bilden*


så tog jag, i korta drag, tag i telefonen och ringde till skolan. Em hade redan pratat med lärarna och tydligen sålt in mig rätt bra, för jag hann knappt presentera mig innan de sa att platsen var min.

Själva kursen startade igår,  Måndags, så jag var redan en dag sen, men lärarna sa att det vore bra om jag kunde komma upp så tidigt som möjligt, men det skulle funka om jag kom till helgen i alla fall.
Mamma ville köra mig, och åkte till sitt jobb för att se om hon kunde byta bort något pass så att det skulle funka att åka så att hon sover kvar en natt, för att åka fram och tillbaka till Sveg är inget hon gärna gör på en dag.

Hon kunde byta bort sin onsdag, och med det så bestämdes det att vi skulle åka vid 13-tiden idag, Tisdag.
Det blev en kväll av frenetiskt packande, ut till Hede för att hämta saker där, ringa lillebror för att låna liggunderlag av honom och ja, det blev en liten cirkus av det hela.
Sova kunde jag knappt göra inatt heller, jag lyckades somna vid 4.00-4.30 nånstans och vaknade upp igen 06.30. Hjärnan var PROPPFULL med tankar om planering, packning och what not. Inte lätt att slappna av då inte.

Sista sakerna packades idag, och allt eftersom så trillade det in fina människor som ville träffas och säga hejdå. Det saknas dock en Cajsa på bilden.


Och nu, nu sitter jag här i bilen tillsammans med mamma på väg upp till Sveg. Passerar i skrivande stund Leksand.
Vi stannade till i Avesta för att köpa vandringkängor och lite ull-underkläder, och sen i Borlänge för att gå på apoteket, shoppa på biltema, coop och så.

Jag är så otroligt glad och ser fram emot det här. Mitt livs äventyr. PEPPEEEEEEN!

/Trollis - spontanitetens drottning.

fredag, augusti 15

Efter Visby.

Nu är vi hemma från Visby.
Alla (okej, nästan alla) marknader är avklarade, sommaren övergår i skrivande stund till höst och vi börjar boa in oss hemma igen.
Under sommaren far vi runt så väldigt mycket och även under de stunder vi är hemma har vi massor av saker att göra, ofta till nästa marknad, och det käns som att vi hela tiden är "på väg".
När vi kom hem i Måndags kväll släppte den känslan för första gången på länge. Helt plötsligt var vi bara... Hemma.
Vi kunde slappna av och andas. Inte stressa på med produktion av grejer, ingen planering över vad som ska packas, inget krångel med resplaner osv.
Under Tisdagen hade vi tänkt att städa lite och packa upp, men efter frukost insåg vi att "Nej, idag får det va. Idag chillar vi, idag finns inte". För första gången på väldigt länge var en sån dag möjlig. Vi satt framför varsin dator, ofta med en katt i knät och spelade, tittade på serier, surfade runt och hade det riktigt mysigt. Precis vad vi behövde för att sen kunna ta tag i att röja undan och packa upp.

Nu några dagar efter att vi har landat här hemma har vi börjat boa in oss igen, nu är hemmet åter igen ett hem, vår fasta punkt i vardagen.
Vi använde överskottet från marknaderna till att köpa en ny diskmaskin (som vi ska installera så fort jag skrivit klart här) vilket kommer att underlätta hushållssysslorna oerhört, och vi planerar och strukturerar för att göra hemmet mer funktionellt och trevligt.
Det är en känsla som brukar komma till mig om hösten, att jag vill bygga ett bo och rå om mitt hem, förbereda för vintern på något sätt.
Under sommaren lever hemmet av sig självt, närd på sommarens värme, luften och ljuden.
Men sen kommer hösten och vintern, och jag behöver aktivt göra saker för att hålla om hemmet.
Är mitt hem mysigt mår min själ bra.
****
När Mensvärken och visbypesten släppt är det dags för "Pysselrummet" att få sig en omgång. Det ska rensas ur och möbleras om.
Jag ska göra om det till en syateljé kombinerat med gästrum. (Dvs det ska ställas in en byrå så att Cajsa har någonstans att lägga sina saker när hon bor här)
Något annat jag funderar och tänker mycket kring just nu är skolan och framtiden.
Jag var antagen till ett till år på Tärna, och skulle troligen kunna ringa och få börja där i höst. Men så långt som det är möjligt tänker jag inte sätta min fot där igen.
Att gå i skolan ska vara roligt. Eller okej, det ska iallafall vara lärorikt och INTE kännas som att jag slösar bort min tid på helt onödiga saker. När jag tänker tillbaka på de två år jag spederade på Tärna och försöker minnas känslan jag hade av det stället så blir jag bara frustrerad och får ont i magen.
Never going back.

Men vad ska jag göra istället?
Funderar lite löst på att ringa till folkhögskola i Västerås och se ifall de har någon plats kvar i sista minuten, eller att gå ner till arbetaförmedlingen och säga "tja, jag har aldrig arbetat i hela mitt liv, enbart varit sjukskriven  men nu är det dags!" Alternativt "tja, jag är pepp på att starta företag, hjälp mig!".
Eller/och bli "hemmafru" och låta Pixl jobba medan jag är hemma och städar, fixar, tar hand om hemmet och kanske kan dra in lite pengar på min konst/mitt hantverk osv. Det kan ju faktiskt kombineras med att starta företag...
Har ni något annat förslag så hojta gärna till, jag behöver idéer.
Dags att fixa diskmaskin. Puss

måndag, maj 26

Medeltidssommaren och PEPPEN!

Peppen är enorm.
Vi har hela sommaren planerad av vikinga- och medeltidsevent.
Det är saker som skall tillverkas, tält som skall sys, KLÄDER som behöver sys och mycket mer!

Jag krymper sakta men säkert ur min garderob. Det innebär även hela avdelningen med historiska kläder. Alltså kommer jag behöva sy nytt inför sommaren, eller snarare under sommaren, då jag fortfarande krymper...
Jag går i tankarna om att sy upp en dräkt i 1300-tals stil, med historiska källor och vara riktigt nitisk, bara för att se om jag kan. Sedan vill jag även sy upp en anständig vikingagarderob, då det faktiskt är den period jag känner mig mest bekväm i.
Men det lär tyvärr vänta tills strax innan varje marknad, så jag har någolunda bra sittande kläder.

Däremot finns det en del av mig som INTE krymper - HUVUDET!
Med andra ord så har jag totalt fastnat i huvudbonader för tillfället. Först ut är en ny Birgittahätta, då min gamla... dog. Jag tänkte följa Katafalks tutorial och mönster, och hoppas på att det funkar på mitt mini-huvud, annars får jag förminska det.

Jag håller även på med en hätta, inspirerad av medeltida fynd från London:


Här på bilden är den ut och in. Tanken är att jag ska fälla sömmarna med en fyllnadstråd i samma garn som jag även planerar att använda för att väva runt kanten. Färgkombinationen på denna hätta är inte direkt min favorit, men jag hade bråttom när jag skulle packa min väska och tog helt enkelt de två stora tygstyckena som låg överst, och då blev det så här.
Jag ser en del "fel"/missar i konstruktionen av den här hättan, som jag kommer att fixa till i mönstret innan jag syr nästa.

Eumn. Slut på babbel. PEPPEN!
/T

söndag, februari 16

GBP - några veckor efter

Idag har jag varit opererad i ungefär två och en halv vecka.
Det känns både som en evighet och som en ynka minut.
Jag har lärt mig att äta igen, vilket var en pers den första veckan då jag ofta mådde illa och hade ungefär NOLL i aptit.
När den veckan hade gått och andra veckan inleddes fick jag gå över från flytande till "mosbar" mat och då vände det hela, till att det går jättebra att äta och jag mår inte alls illa på samma sätt längre.

Eller ja, jättebra och jättebra, det FUNKAR att äta. Det är självklart krångligt och känns som en hel vetenskap, men jag lär mig för var dag som går.
Jag får testa mig fram och se VAD jag kan äta, HUR MYCKET jag kan äta, Hur FORT jag kan äta, hur stora TUGGOR jag kan ta, hur mycket jag kan SVÄLJA osv.
Äter jag på något vis fel märks det ganska snart, oftast har det varit småsaker så som att jag har blivit väldigt trött och behövt lägga mig ned och vila efter maten (då har jag ofta ätit för fort), och dricker jag för stora klunkar vatten får jag ohyggligt ont i magen i några minuter, med det ger sig strax.
Det har hänt en gång att jag fått sån magknip att jag hamnade liggandes i sängen med tårar i ögonen. Det gick över efter kanske 30 minuter, och sen sov jag bort en timme. Förklaringen till det är så löjlig, men så viktig;
Jag hade börjat knapra på min frukost för tidigt efter att jag hade tagit mina mediciner. Jag tar 10 tabletter varje morgon, och sväljer dem i en stor klunk (det gick INTE första veckan kan jag lova), och då finns det inte riktigt plats för frukost direkt efter i min lilla mage.
Så nu vet jag det.

För de här veckorna jag har varit sjukskriven hade jag planerat in att göra en hel del skolarbete på, lite saker som jag ligger efter mer och lite läxor jag fått att göra.
Jag har läst ur en bok. That is it.
Samtidigt som det känns ganska illa att jag inte har gjort det jag borde så känns det ändå BRA.

För det jag har gjort, det är att jag har lagt ALL fokus på mig själv, på att lära mig leva med den nya magen, alla rutiner och ändringar som kommer med operationen.
Jag har valt att lägga all energi på att på något vis fånga tag i mig själv och försöka förstå och greppa hela situationen, och att få ordning på allt som rör det hela.

För jag tror att det är det viktigaste. Att se till att jag mår bra, speciellt som nyopererad.
Det är den känsligaste perioden, med tanke på att det dels behöver läka, och dels så behöver kroppen lära sig att fungera helt annorlunda. Det är som att någon har programmerat om hela systemet och startat upp det igen.

Jag får erkänna för mig själv och andra att just nu, så är jag ingen "bra" elev. Jag lägger inte ner mycket tid och energi på skolan, jag prioriterar det inte jättehögt.
Det känns väldigt jobbigt, men det är fan så det måste vara nu. Även om skolan är viktig, så är min hälsa viktigare.

Ja, jag ska tillbaka till skolan imorgon, och det känns lite jobbigt. Det är mycket som snurrar i huvudet, och det är skönt att få ventilera.
Nu ska jag äta kvällsmellis och sen sova. Godnatt. :)

måndag, januari 6

Modifast.

Dag 1 av pulverdieten inför operationen.
Klockan är 15.37 och jag är hungrig. Snart dags för en påse till, men jävlar vad sjukt sugen jag är på pizza.
Det känns som att jag inte ätit på hela dagen och vill bara få mat snabbt! Jag vill tugga, ääääta!

Och det här är bara första dagen. Utav drygt tre veckor.
Det sägs att det blir lättare efter de första dagarna. Jag hoppas det stämmer.